För att förstå amerikaner och den amerikanska kulturen finns det ett par saker man bör prova på medans man är här. En sådan sak kan vara att leva på snabbmat under en längre period. En annan aktivitet som är typiskt amerikansk är att åka till en gun range och provskjuta vapen, vilket var gårdagens stora nöje.
Med en rabattkupong i hand åkte jag och Mikael till ett ställe i utkanten av stan och efter ett lika snabbt som enkelt sant/falskt-frågeformulär om säkerhet plockade vi ut en Smith & Wesson .22 kaliber och gick till skjutbanan. Efter en kort stund kändes .22:an ganska tråkig och klen, så vi bestämde oss för att byta upp oss. Helst ville vi ha en Magnum .44 (tror det är en sån dirty Harry har, va?) men eftersom de inte hade det fick vi ta en S&W .38, en klassisk sexskjutare med ett jäkla tryck i. Ett rejält grepp krävdes för att hålla revolvern någorlunda stadig. Siluetten på måltavlan never knew what hit him! Tyvärr glömde jag kameran hemma, så jag har inga bilder på det hela.
För ett par dagar sedan bytte jag också upp mig i surfbrädesväg. Onödigt med så kort tid kvar kan tyckas, men eftersom jag bara behövde lägga en väldigt liten slant emellan om jag lämnade in min bräda samtidigt så var det värt det. Den nya brädan är betydligt mindre än den första, vilket gör den mer smidig och lättmanövrerad, men också svårare att hantera. Tyvärr lyckades den, som alla nya prylar, skadas nästan direkt så den är därför på lagning hos David nu. Väldigt rolig leksak i alla fall!
Fick brevröstningsmaterial idag också. Ska bara få två av mina grannar att intyga att jag är jag innan jag kan posta det och hoppas att det kommer fram i tid..
fredag 29 maj 2009
lördag 23 maj 2009
Sprit och inbrott
Kraftig rubrik va? Inte riktigt lika spännande i verkligheten, men väl värt att notera och berätta om. Såhär är det:
Inte mer än en vecka tog det förrän körkortet låg i brevlådan. Med kortet följde en tabell som visar hur mycket sprit man kan dricka utan att åka fast(!). Tydligen befinner sig en man i min viktklass efter 5 fyror fyrtioprocentig sprit under en fyratimmarsperiod i någon form av gråzon, där det möjligtvis är en dålig idé att sätta sig bakom ratten. Och så tycker folk här att vi svenskar har dålig alkoholmoral..
Mitt körkort, tillsammans med sprittabellen. De fyra raderna handlar om antalet timmar efter första drinken.
Jag har också möjligtvis blivit misstänkt i en inbrottshärva. Jag fick det hela förklarat för mig av min granne, som numera har installerat såväl inbrottslarm som extra lås på dörren. Det faller sig nämligen som så att hela härvan och dess tillslag är koncentrerade till hans lägenhet och då specifikt kylskåpet, ur vilket inget försvinner, men byter plats. Detta larm går nu för jämnan och när jag frågade om han fortfarande hade problem med inbrott konstaterade han bara lugnt att han misstänkte grannarna. Om det var menat som att han har ögonen på mig vet jag inte, men han verkar ju minst sagt skum, så jag kanske ska säkra upp genom att tipsa om nån annan granne..
Slutligen ska jag meddela att solen har kommit tillbaka! Efter ett flera dagar långt uppehåll då vädret har varit varmt men mulet så var himlen äntligen blå igen idag!
Inte mer än en vecka tog det förrän körkortet låg i brevlådan. Med kortet följde en tabell som visar hur mycket sprit man kan dricka utan att åka fast(!). Tydligen befinner sig en man i min viktklass efter 5 fyror fyrtioprocentig sprit under en fyratimmarsperiod i någon form av gråzon, där det möjligtvis är en dålig idé att sätta sig bakom ratten. Och så tycker folk här att vi svenskar har dålig alkoholmoral..
Mitt körkort, tillsammans med sprittabellen. De fyra raderna handlar om antalet timmar efter första drinken.
Jag har också möjligtvis blivit misstänkt i en inbrottshärva. Jag fick det hela förklarat för mig av min granne, som numera har installerat såväl inbrottslarm som extra lås på dörren. Det faller sig nämligen som så att hela härvan och dess tillslag är koncentrerade till hans lägenhet och då specifikt kylskåpet, ur vilket inget försvinner, men byter plats. Detta larm går nu för jämnan och när jag frågade om han fortfarande hade problem med inbrott konstaterade han bara lugnt att han misstänkte grannarna. Om det var menat som att han har ögonen på mig vet jag inte, men han verkar ju minst sagt skum, så jag kanske ska säkra upp genom att tipsa om nån annan granne..
Slutligen ska jag meddela att solen har kommit tillbaka! Efter ett flera dagar långt uppehåll då vädret har varit varmt men mulet så var himlen äntligen blå igen idag!
lördag 16 maj 2009
Körkort
Efter mycket om och men så har jag nu äntligen fått mitt körkort. Eller i alla fall en papperslapp som intygar att jag får köra. Körkortet kommer i bravlådan först om 2 veckor eller så, precis lagom tills det är dags att åka hem alltså. De minnesgoda följarna av den här bloggen minns att den första uppkörningen glömdes bort och att den andra underkändes p.g.a. icke fungerande tuta. För att inte upprepa samma fadäs hade jag i förväg beställt den billigaste bilen hos den billigaste biluthyraren. Tyvärr visade det sig att den billigaste biluthyraren förtjänade den positionen genom att spara in på personalkostnaderna. Således var till att börja med ingen personal närvarande när jag skulle hämta ut bilen, bara en skylt på dörren med ett telefonnummer. Efter några signaler fick jag veta att den anställde skulle komma tillbaka om 5-10 minuter (läs: 25 minuter). När den stackars utarbetade killen slutligen kom joggande hade jag så bråttom att jag fick den enda bil som inte var parkerad långt ner i ett garage, till samma pris som den jag skulle ha hyrt (en liten Kia).
Sweet tänker jag, en stor och skön bil. Reaktionen skulle visa sig förhastad. Vad som väntade var en Mercury Grand Marquis, en amerikansk jättesedan med soffa för tre i framsätet och diverse för mig ovana funktioner som växelspak vid ratten och pedal för hand(fot)bromsen. Efter att ha kört till dmv, som administrerar uppkörningen, stod det klart för mig varför amerikansk bilindustri är "in the crapper" som man säger här. Maken till dålig väghållning har jag aldrig varit med om. Vid flera tillfällen blev jag på riktigt orolig för att bilen inte skulle svänga när motorvägen gjorde det. Upplevelsen kan jämföras med att köra en svävare ungefär, skumpigt och svårstyrt. Dessutom kändes och såg den, både in- och utvändigt, ut att vara betydligt äldre än den årsmodell 2009 den var. Det är i alla fall min bedömning, andra kanske skulle säga såhär:
För er som orkade se till slutet: Är roominess ens ett ord, eller hittade de bara på det, ungefär som "embiggens" (från Simpsons)?
Hur som helst: Uppkörningen. Två fel hade jag, till att börja med gjorde jag handsignal för stopp när jag skulle signalerat vänstersväng. För det andra så backade jag inte helt rakt efter en trotoarkant, ett problem som snabbt avhjälptes när jag ställde om bilens underdimensionerade backspegel så att jag kunde se trotoaren (men ingenting bakom bilen). Eftersom fyra fel var gränsen för godkänt så kunde jag glatt kvitera ut min körkortslapp och åka tillbaka med bilen.
Utöver detta har inte mycket hänt sedan sist. Dagarna ägnas numera mest åt surf och skolgång. Biljetterna hem är förresten köpta. Den 16:e juni kommer jag hem till Sverige och Borlänge. Flyget härifrån går dock redan den 12:e. Helgen däremellan ska jag spendera hos Hans och Haleigh i Charlotte, som ju ligger strategiskt placerat mitt emellan San Diego och Stockholm.
Sweet tänker jag, en stor och skön bil. Reaktionen skulle visa sig förhastad. Vad som väntade var en Mercury Grand Marquis, en amerikansk jättesedan med soffa för tre i framsätet och diverse för mig ovana funktioner som växelspak vid ratten och pedal för hand(fot)bromsen. Efter att ha kört till dmv, som administrerar uppkörningen, stod det klart för mig varför amerikansk bilindustri är "in the crapper" som man säger här. Maken till dålig väghållning har jag aldrig varit med om. Vid flera tillfällen blev jag på riktigt orolig för att bilen inte skulle svänga när motorvägen gjorde det. Upplevelsen kan jämföras med att köra en svävare ungefär, skumpigt och svårstyrt. Dessutom kändes och såg den, både in- och utvändigt, ut att vara betydligt äldre än den årsmodell 2009 den var. Det är i alla fall min bedömning, andra kanske skulle säga såhär:
För er som orkade se till slutet: Är roominess ens ett ord, eller hittade de bara på det, ungefär som "embiggens" (från Simpsons)?
Hur som helst: Uppkörningen. Två fel hade jag, till att börja med gjorde jag handsignal för stopp när jag skulle signalerat vänstersväng. För det andra så backade jag inte helt rakt efter en trotoarkant, ett problem som snabbt avhjälptes när jag ställde om bilens underdimensionerade backspegel så att jag kunde se trotoaren (men ingenting bakom bilen). Eftersom fyra fel var gränsen för godkänt så kunde jag glatt kvitera ut min körkortslapp och åka tillbaka med bilen.
Utöver detta har inte mycket hänt sedan sist. Dagarna ägnas numera mest åt surf och skolgång. Biljetterna hem är förresten köpta. Den 16:e juni kommer jag hem till Sverige och Borlänge. Flyget härifrån går dock redan den 12:e. Helgen däremellan ska jag spendera hos Hans och Haleigh i Charlotte, som ju ligger strategiskt placerat mitt emellan San Diego och Stockholm.
lördag 9 maj 2009
Otur
Som jag skrev i det förra inlägget så har bilen krånglat lite med vattennivån på sistone. Efter att jag kört till stranden igår tog den dock steget fullt ut och vägrade hålla vattnet över huvud taget. Det fick därför bli ett zilljonte besök hos mekanikern, som misstänker att vattenpumpen behöver bytas ut. Ganska lättfixat och billigt skulle det bli i alla fall, som tur är.
Men det var inte slut på oturligheterna där. Jag hade vid tillfället lånat en av Davids hammabyggda surfbrädor och var förstås jätterädd för att jag skulle ha sönder den, särskilt som det är den bräda som hans tjej har lagt ner absolut mest tid på att göra en jättesnygg målning på. Så, vad händer? Jag paddlar ut och hinner inte vara ute mer än några minuter innan jag ramlar med brädan bakom mig, vilket resulterar att den kom farande bakifrån och träffar mig i huvudet så att den spricker c:a 30 cm efter sidan. Sällan har jag känt mig så skamsen som när jag var tvungen att lämna tillbaka brädan i det skicket. Som tur var är David förstående och det hela går att reparera till ungefär samma pris som bilen, alltså c:a $30.
Några av Davids hemmabyggda brädor. Jag använde den näst längst till höger.
Men det var inte slut på oturligheterna där. Jag hade vid tillfället lånat en av Davids hammabyggda surfbrädor och var förstås jätterädd för att jag skulle ha sönder den, särskilt som det är den bräda som hans tjej har lagt ner absolut mest tid på att göra en jättesnygg målning på. Så, vad händer? Jag paddlar ut och hinner inte vara ute mer än några minuter innan jag ramlar med brädan bakom mig, vilket resulterar att den kom farande bakifrån och träffar mig i huvudet så att den spricker c:a 30 cm efter sidan. Sällan har jag känt mig så skamsen som när jag var tvungen att lämna tillbaka brädan i det skicket. Som tur var är David förstående och det hela går att reparera till ungefär samma pris som bilen, alltså c:a $30.
Några av Davids hemmabyggda brädor. Jag använde den näst längst till höger.
onsdag 6 maj 2009
Linnéas sista besök
Sådärja, nu har Linnéa varit här för sista gången. Nio dagar varade visiten och alla dagar var fyllda till bristningsgränsen med aktiviteter. Ett zoo, ett större zoo, Las Vegas, Grand Canyon och sol och bad på stranden var vad som gällde.
Först zoo: Riktigt skoj, området är jättestort och i princip alla djur man kan tänka sig vilja se finns där. Bland de roligaste var tigrarna, isbjörnarna, girafferna och mina favoriter gorillorna. Häftigt och respektingivande att se ett så människolikt djur som med lättja skulle kunna bryta sönder hela mig. Tyvärr var inte deras nyfödda lilla bebis, Frank, som det t.o.m stått om i DN ute.
Panda på zoo.
Giraffer är häftiga djur
I slutet av veckan var vi även till The Wild Animal Park, som tillhör San Diego Zoo och är ett stort område med fritt strövande afrikanska djur man kunde åka i tåg och titta på. Här var girafferna häftigast, särskilt ungarna. Och geparderna, men de låg mest still och tog det lugnt.
Emellan detta hann vi med några dagar i Vegas. Bodde gjorde vi på The Sahara, samma hotell som Beatles enda gången de var i Vegas, tydligen. They loved it, yeah, yeah, yeah!, som det stod i lobbyn. Tyvärr lyckades Linnéa bli dålig båda gångerna vi gick ut på stan, med tidigare hemgångar än planerat som konsekvens. Ingen större skada skedd dock, vi hann med att se alla kasinon på stripen, liveshower, fontänerna och allt annat man ska se när man är där. Dessutom gick vi på en Comedy Club som vi t.o.m lyckades få vip-biljetter till, så det var trots allt en lyckad resa.
Vårt hotell i Vegas.
Hemresan gick via Hoover Dam och Grand Canyon, dock gick inte resan helt smärtfritt. Vi hade redan på väg in i Vegas märkt att vätskenivån var låg och stannat för att fylla på. När vi sen åkte iväg tänkte vi inte mer på det utan lade först märke till att nåt var fel när vi kom till Hoover dam och bilen nära nog överhettade. Inte bra, särskilt som bilen var längre hemifrån än den någonsin varit tidigare. Vårt hopp stod nu till att en dyrköpt påfyllning från souvenirshoppen skulle räcka för att få bilen upp ur den stekheta dal vi stod i botten av och upp till någon mack eller liknande. Till vår förtjusning räckte påfyllningen mycket längre och vi kunde glatt pusta ut och fortsätta mot Grand Canyon. Tyvärr var kartan vi fick på hotellet i Vegas inte mycket bättre än en "hjälp musen hitta osten-karta" som man kan hitta längst bak i serietidningar, vilket resulterade i en onödig omväg och anländande till Dalen i absolut sista sekund. Inte mer än 10-15 minuter hann vi spendera innan det blev för mörkt. Ganska bra tajmat med tanke på att hela resan tagit runt 6-7 timmar. Det vi hann se var iaf så otroligt imonerande att vi bestämde att en framtida resa med Grand Canyon som enda destination bör genomföras.
Jag framför Grand Canyon, i dåligt ljus
Först zoo: Riktigt skoj, området är jättestort och i princip alla djur man kan tänka sig vilja se finns där. Bland de roligaste var tigrarna, isbjörnarna, girafferna och mina favoriter gorillorna. Häftigt och respektingivande att se ett så människolikt djur som med lättja skulle kunna bryta sönder hela mig. Tyvärr var inte deras nyfödda lilla bebis, Frank, som det t.o.m stått om i DN ute.
Panda på zoo.
Giraffer är häftiga djur
I slutet av veckan var vi även till The Wild Animal Park, som tillhör San Diego Zoo och är ett stort område med fritt strövande afrikanska djur man kunde åka i tåg och titta på. Här var girafferna häftigast, särskilt ungarna. Och geparderna, men de låg mest still och tog det lugnt.
Emellan detta hann vi med några dagar i Vegas. Bodde gjorde vi på The Sahara, samma hotell som Beatles enda gången de var i Vegas, tydligen. They loved it, yeah, yeah, yeah!, som det stod i lobbyn. Tyvärr lyckades Linnéa bli dålig båda gångerna vi gick ut på stan, med tidigare hemgångar än planerat som konsekvens. Ingen större skada skedd dock, vi hann med att se alla kasinon på stripen, liveshower, fontänerna och allt annat man ska se när man är där. Dessutom gick vi på en Comedy Club som vi t.o.m lyckades få vip-biljetter till, så det var trots allt en lyckad resa.
Vårt hotell i Vegas.
Hemresan gick via Hoover Dam och Grand Canyon, dock gick inte resan helt smärtfritt. Vi hade redan på väg in i Vegas märkt att vätskenivån var låg och stannat för att fylla på. När vi sen åkte iväg tänkte vi inte mer på det utan lade först märke till att nåt var fel när vi kom till Hoover dam och bilen nära nog överhettade. Inte bra, särskilt som bilen var längre hemifrån än den någonsin varit tidigare. Vårt hopp stod nu till att en dyrköpt påfyllning från souvenirshoppen skulle räcka för att få bilen upp ur den stekheta dal vi stod i botten av och upp till någon mack eller liknande. Till vår förtjusning räckte påfyllningen mycket längre och vi kunde glatt pusta ut och fortsätta mot Grand Canyon. Tyvärr var kartan vi fick på hotellet i Vegas inte mycket bättre än en "hjälp musen hitta osten-karta" som man kan hitta längst bak i serietidningar, vilket resulterade i en onödig omväg och anländande till Dalen i absolut sista sekund. Inte mer än 10-15 minuter hann vi spendera innan det blev för mörkt. Ganska bra tajmat med tanke på att hela resan tagit runt 6-7 timmar. Det vi hann se var iaf så otroligt imonerande att vi bestämde att en framtida resa med Grand Canyon som enda destination bör genomföras.
Jag framför Grand Canyon, i dåligt ljus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)