Kanada m.m.

Som jag skrev i mitt förra, jättegamla, inlägg så har jag besökt Göran och Johan i Kanada. En otroligt rolig resa som gjorde att jag blev sugen på att göra ytterliggare en säsong själv, när jag nu ska ha tid med det..

Börjar med en fin bild på en bergssida där ett gäng skidåkare var i full färd med att ta sig ner.

Första dagen förtjänar ett alldeles eget stycke, eftersom det hände tillräckligt med konstigheter för en mycket längre tid än vad som kan avkrävas en enda dag. Eller egentligen hände bara två konstiga saker, men åtminstone en av dem var ganska stor. För att börja med nummer ett: vi var på väg nerför vårt första åk, jag med mina hyrda Armada ARG (ungefär som vattenskidor, bredast i mitten och omvänt spann), när Johan hittar ett ställe som han tycker att det vore häftigt att fota på. Göran åker först, gör ett hopp, landar, fastnar, ramlar framåt och slår läppen i en isklump så att det blir hål rakt igenom.
Göran hoppar

Vi åker ner till liften där vi får vänta in sjukvårdare som säger åt honom att åka ner och sy samt att fylla ett "snabbt formulär" med i runda slängar 100 frågor i syfte att ansvarsfria skidorten. Allt medans jag känner att mina hyrskidor och mitt liftkort tickar bort dollar i hög hastighet. Vad jag inte visste var att jag inte skulle behöva oroa mig över att inte få tillräckligt med åktid på mina hyrskidor. Konstig sak nummer två var nämligen på väg.
Göran blöder

Efter att Göran åkt ner och jag och Johan ätit lunch knatade vi iväg en bit för att hitta lite orörd snö. Vi kom till ett superfint område som nästan ingen varit på innan oss. Vi var i cat-ski-området. Efter ett finfint åk kom vi till ett cat track som gick horisontellt över bergssidan.Efter moget övervägande drog vi den sämsta slutsatsen i min skidkarriär. Vi kom överens om att det inte kunde vara rätt spår och att det vi skulle använda måste finnas längre ner. FEL! Efter ett par hundra meter börjar vi tvivla på oss själva och det som följer är en sextimmarsoddyssé att minnas. Vi börjar med att skråa tillbaka och försöker hålla höjd. Genom att titta på solen tror vi då och då att vi rört oss långt runt berget, bara för att varje gång inse att vi bara stått i en sänka eller liknande och att det är marken som väldigt lokalt sluttar annorlunda, inte vi som kommit någonstans.

Ett foto när vi fortfarande hade hyfsat gott mod och faktiskt fotade. Dessutom med den skojfriska instruktionen "se lite vilsen ut".

Efter ett tag kommer vi till en obestigbar vägg med en bäck vid botten. Vårat enda alternativ nu är alltså att följa bäcken rakt nedåt och vänta på att komma ut till älven som rinner vid foten av berget. Väl där skulle vi kunna följa den tillbaka till staden. Ungefär i samma veva som vi börjar ta oss rakt nedåt börjar det också skymma. Efter ett tag var det helsvart. Om det inte varit för den stjärnklara natten (utan måne, dock) hade det blivit betydligt svårare att ta sig fram. Nu var det iofs gott och väl tillräckligt svårt ändå. Det gick i princip inte att skida mer än två meter utan att fastna i någon gren eller knöl i den väldigt täta skogen. För att inte tala om konturerna i snön som var oskönjbara. När som helst kunde snön försvinna under fötterna och man landade någon halvmeter längre ner. Det fanns dock ingen risk att vi inte hade sett ett stort stup, mamma! Jag krockade dessutom med en stock som, om den stuckit ut lite mer, hade gjort mig barnlös.

Efter ett tags famlande i mörker lyckades vi få tag på Göran, som förstås undrade var vi var nånstans. Eftersom vi undrade det samma blev Görans uppdrag att organisera en undsättning en aning klurigt. Tjugo över åtta på kvällen kom vi äntligen, och äntligen har aldrig varit ett mer passande ord, fram till en väg med en stuga i änden. Självklart ramlade jag ned på vägen också, eftersom det var en kant jag inte kunde se.. I stugan hälsades vi av en jättesnäll dam som bjöd på tidernas bästa banan samt kakor och te. Vi blev också upplysta om att vi inte var de första snedseglarna de undsatt. Förra året hade 27 skidåkare knackat på dörren. Vi fick tag på Göran, som tillsammans med vår värd kom och hämtade oss med två färska pizzor från familjens butik i bagaget.

Så det var första dagens strapatser. Andra dagens strapatser blev på grund av allehanda krämpor inskränkta till lite monopolspelande och planet earth-tittande.

Fortsättningen av resan var desto bättre. Ett par utgångar till byns enda nattklubb, lite bowlingspelande med klart underdimensionerade klot, och lite bad och plask. Och mycket nacho-ätande förstås. 7/11 i princip gav bort nachotallrikar med valfri mängd tillbehör för drygt $3. Jag vet, 7/11-mat är i allmänhet inget att rekommendera, men den här nachotallriken är något alldeles extra.

Kanadensisk bowling, små klot och fem käglor.

Värt att poängtera är att vi bodde i en källare/gammalt lekrum, vilket betydde massor med lego, ett pingisbord samt en massa sällskapsspel. Låter inte det som att leva drömmen va? Att spendera vintern på en skidort med 12-18 meter snö per år och bo i ett lekrum! Kan ju inte bli bättre.

Legobyggning.

Efter hemkomsten har jag varit på inflyttningsfest på Mount Soledad, berget som ligger här bredvid PB. Det var massor av människor där och det var helskoj! Det tyckte alla andra också, särskilt när det första jag gjorde var att gå rakt in i en glasdörr med huvudet före så att det ekade i salongen.. Det var iofs ganska skoj och alla fick sig ju ett gott skratt.

Imorgon ska jag hålla min första presentation i skolan. Ska bli skoj. Om Googles nya operativsystem till mobiltelefoner, så jag kunde ju inte ligga längre ifrån min hemmaplan där..

Det kommer inte att dröja lika länge till nästa uppdatering, jag lovar!